sandratrav

Jag har alltid varit en barnkär människa, men att ha egna fanns inte på kartan. Och inte för att jag inte var mogen för det, utan för att jag helt enkelt har en fruktansvärt svår förlossningsrädsla.
Det är svårt för någon som inte känner samma att förklara vad man känner, hur man tänker och paniken som kommer upp inom sig när man endast tänker på det.
Det är en fobi och man kan inte sätta sig in i det om man inte har nån fobi. Deär nog inte själva smärtan som skrämmer mig, utan ovissheten om vad som kommer hända.

Jag och Magnus hade varit tillsammans i 1,5 år, vi hade det bra. Fint hús som vi precis renoverat, jag hade köpt mig min älsklingshäst dressyrhästen Miss Ofelia som jag tävlade med.
Och nån gång i slutet på februari 2009, hade jag gått över tiden  1 vecka. Inte jätte ovanligt men denna gången började vi skämta, tänk om jag är med barn och lekte lite med tanken.
Efter yttligare en vecka så bestämde jag mig för att ändå köpa ett test, åkte till företagshuset som Magnus har sitt kontor för att göra testet där.

Jag kände paniken inom mig när jag gick in på toaletten för att göra testet, jag ville ju inte ha barn.
Men ändå visste jag inte vad jag ville testet skulle visa. Jag kände panik över att det skulle visa +, och besvikelsen över att det skulle visa -.
Jag gjorde testet, la det på handfatet och väntade nervöst.
1000 känslor rusade genom kroppen när jag kollade ner och testet visade +.

Jag gick ut för att berätta det, sa det och började gråta. Vet inte om det var himmel eller helvete.

Dagen efter ringde jag ner till MVC för att boka möte med en barnmorska. Jag fick träffa en kvinna och vi satt och disskuterade över vad jag ville. Kom inte fram till nått, men jag hade ju inte jätte lång tid på mig att bestämma då jag redan var i V7. Det lutade mest till att göra abort, men eftersom jag var så osäker ville hon att jag skulle träffa en psykolog på kvinnomottagningen i Karlstad.

Åkte dit när jag var i Vecka 9, där fick jag först träffa en jätte trevlig psykolog. Hon märkte på mig hur mycket jag tyckte om barn, och hon förklarade att det finns ju andra sätt att få ut ett barn. Alla behöver inte föda naturligt. Hon gav mig information om kejsarsnitt och sa att jag skulle tänka över det väldigt noga.
Men fick iaf gå till specialistmödravården för att göra en del tester och träffa en barnmorska. Vi disskuterade mest hur själva aborten skulle gå till, och eftersom jag var såpass långt gången och inte heller vid det här laget visste om jag ville behålla så var det operationaborten som gälde.
Jag fick en tid 2 veckor senare för abort och fick med mig ett piller jag skulle ta 3 timmar innan operationen.

Dagarna gick och vi tänkte fram och tillbaka hur vi skulle göra. Dagen innan abortdagen hade jag fortfarande inte bestämt mig.
Vi gick och la oss, pratade inte ens på det. Jag ställde kl på 7 då jag var tvungen att ta abortpillret. Somnade och vaknade av klockan. Vi pratade och Magnus sa för första gången att han verkligen ville att vi skulle behålla. Då bestämde jag mig, jag skulle behålla barnet. Gick ner ringde och avbokade tiden.

Veckorna gick och jag hade vant mig vid tanken att bli mamma, och väl inne i v19 hade jag fått tid för ultraljud.
Jag skulle även då träffa Viktoriabarnmorskorna", barnmorskor som arbetar med extremt förlossningsrädda kvinnor.
Jag la mig på sängen och undersökningen började, och känslan som gick igenom mig när jag såg det lilla livet på skärmen går inte att beskriva. H*n gjorde kullerbyttor och levde rövare så det var nästan omöjligt att mäta. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för att ta reda på könet, och det visade sig att det var en liten flicka i min mage.
*Lycka*

Efter ultraljudet var det dax för mötet med barnmorskorna. De förstod direkt på mig att det var ingen ide att försöka övertala mig. så istället gick de direkt på och förklarade om kejsarsnitt och om riskerna som det innebär.
Jag hade fått BF 29okt, och kejsarsnittet blev planerat till Måndagen 19okt.

Jag jobbade fram till två veckor innan och mådde hur bra som helst hela graviditeten.

19 oktober 2009

Vi kom till operationsavd och fick byta om till op kläder, sedan fick vi sätta oss ner och vänta.
Ca kl 09.00 kom de och hämtade oss i väntsalen, och förde oss till operationsrummet.
Där fick vi hälsa på alla som skulle vara med på operationen, över 10 st.
De gjorde en del kontroller och satte nålar och kateter. Sedan var det dax att lägga bedövningen. En narkos läkare hade innan det lyckades gjort mellan 5-10 försök, men nålen vek sig innan den kom in i ryggmärgen. Ingen skön känsla kan jag lova! Att sitta ihop kurad och skjuta rygg samtidigt som en bebis sparkar och en man sticker dig med en nål i ryggraden.

Tillslut lyckade det, och då gick allt väldigt snabbt. Från att nålen satt och till dess att hon var ute tror jag det gick på 20 min. De hade varnat mig för att när man gör kejsarsnitt är inte bebisen förbered på att komma ut i världen och att de kan få svårt att andas själva. Så glädjen som kom när hon direkt började skrika var underbar. Hon var arg, skrek väldigt mycket... De tog henne till ett rum brevid och Magnus fick följa med. De vägde henne och lindade in henne i en handuk och kom sedan och ´la henne på mitt bröst medans de fixade resten

sekunden hon nådde mitt bröst var jag hennes mamma och det kändes som jag aldrig hade varit nått annat.
Allt föll så naturligt och ingenting krånglade, vi var ett från första stund.

Jag försöker än idag inte tänka tanken, hur nära det faktiskt var att du inte hade funnits. Och jag känner en klump i magen varje gång jag tänker på det. Jag är så glad över att jag övervann min rädsla och kastade mig in i det okända, för det är det bästa beslut jag nånsin tagit.



Lea Susanne Mattson "En gåva från ovan"

2009-10-19 kl 10.03
3005g
47cm