sandratrav

Dagen då mitt liv rasade på en sekund, dagen då min mamma gick bort.
Jag kommer ihåg det som om det va igår, jag tar det från början.


Min mamma och jag var bästa kompisar, som alla brukade säga "De glömde bort att klippa navelsträngen vid födelsen".
Vi hade hästarna ihop, det är tack vare henne jag har så mycke hästerfarenhet. Hon köpte häst till mig redan när jag var 5 år, var med på alla tävlingar. Fixade allt för mig, jag hade hästarna, en snäll mamma som var med på allt fixade och hjälpte mig i stallet varje dag. Hon var hård jag fick lära mig att hjälpa till hemma och ta hand om mig själv vid tidig ålder. Men det behövde jag.

Hon hade hållt på med hästar hela hennes liv, tävlat mycket och jobbat som ridlärare. Hon var även B-tränare och körde sina egna travhästar. Väldigt duktig, och mycket omtyckt som både ridlärare och person.


Mamma och pappa gick isär när jag var 4 år, då mamma träffade sin kärlek Henrik.
Vi bodde i ett hus i Högboda där Henrik är uppväxt, och åklte till pappa i Årjäng varannan helg.


Bästa vännen (mamma till min bästa vän genom tiden,Therese)


Natol ett halvblod som var mer vild än tam, men de var mammas bebis, han fick tyvärr en transport skada som gjorde att han fick bli promenadhäst.


Vacker som en dag! <3

---

Det hela började lördagen den 6dec, det var en solig vinterdag och vi hade varit ute och ridit. Jag hade precis avslutat en praktikdag på ålderdomshemmet i kil. Sent på kvällen vaknade jag till, mamma var uppe så jag gick upp. Hon mådde dåligt och hade ont i huvudet, men sa till mig att gå och lägga mig igen eftersom jag skulle upp på praktiken dagen efter.
På söndagen åkte jag till praktiken och tänkte inget mer på det under dagen. Men på eftermiddagen ringde min plastpappa och sa att mamma hade blivit dålig, och fått åka ambulans till Csk. Han skulle komma och hämta mig.
Väl på sjukhuset sa dom att mamma hade drabbats av en slags hjärnhinneinflamation, och att hon skulle behöva stanna på sjukhuset i nån vecka. Senare under kvällen ringde de upp och berättade att de hade flyttat mamma till intensivmottagningen och de hade fått lägga henne i Respirator.
Jag sov inte mycket den natten, jag kunde inte vänta till att vi skulle åka till sjukhuset dagen efter och hälsa på mamma.

Vi skulle åka till sjukhuset när min lillebror hade slutat skolan vid 3 tiden.
Vi satt i bilen och väntade på Putte och då ringer telefonen, det är ifrån sjukhuset och de vill att vi ska skynda oss dit. Henrik höll sig lugn under det hela och jag tror inte varken jag eller Putte fattade att det var så allvarligt, hon skulle ju få komma hem om nån vecka.

Vi kom fram till sjukhuset och blev förda till ett litet rum, och efter ett tag kom en läkare in i rummet. Han var väldigt sammanbiten och satte sig ner.

Han började med att presentera sig själv som mammas läkare, och han berättade om allt som hade hänt under natten, morgonen. Jag kommer nästan inte ihåg ett ord av det han sa, men orden han säger i nästa mening kommer jag aldrig glömma.

"Kl 15.30 idag så avled tyvärr Susanne"......

Mitt hjärta stannade, och alla bröt ut i tårar. Vi skrek att det inte va sant och Henrik kramade om oss så hårt att vi nästan inte fick luft.
Att sitta som nybliven 16 år tillsammans med sin 13 åringa lillebror få höra att sin värsta mardröm har blivit verklighet, att sin mamma dött går inte att beskriva i ord. 

Man känner sig plötsligt så ensam, som om man är ensam i världen.  

Efter ett tag började läkaren prata igen, han berättade att de hade gjort allt i deras makt för att rädda henne men att det redan va för sent.
Det kom in en präst och började prata med oss, och frågade om vi ville gå in till henne. Det ville vi absolut inte, men efter en del övertalning från präst och anhöriga gick vi till slut in.

Hon låg där så lugn och full av ro, hon var ljus och hade många blåmärken som va orsakade av bakterierna.
Vi satt där inne ganska länge och jag är idag väldigt glad över att jag blev övertalad att gå in. Jag tror man behöver ha ett slags avslut.

Vi åkte hem senare på kvällen, fullt med folk hade hört om det som hänt och sms efter sms ramlade in, fullt med blommor mötte oss.

Vi sov alla tre i Mamma och Henriks säng den natten, kramade varandra och sa inte ett ord till varandra.

Dagarna efter bestod av ätt många hjälpande människor kom och hjälpte oss med diverse, jag hade vid det laget tre egna hästar och mamma hade 1. Alla var så snälla och hjälpte oss hela tiden.
I en sån liten by fanns alla där, vänner som "fiender".
Jag hade vid det här laget hittat tillbaka till min bästa barndoms kompis Therese, efter några år ifrån varandra.
Jag kan än idag inte tacka nog för att du var där för mig, natt som dag! Vi umgick varje dag i över 2 år efter detta hände. Hon var mitt allt! och oavsett om vi inte umgås så mycket nu så kommer du alltid vara nr1 för mig.
Jag älskar dig!

---

Tiden läker alla sår heter det och det stämmer till en viss grad. Jag har lärt mig att leva självständigt och jag är stolt över den jag är idag. Även fast jag skulle vilja önska dig tillbaka så jag har tack vare det här fått en underbar famlij.
Och mitt liv skulle förmodligen inte se ut som det gör idag om den här dagen inte hade inträffat. Allt har en mening även om det är hemskt.

Jag vet att du skulle vara stolt över mig och att du skulle älska Lea. Hon hade nog  väldigt gärna vilja träffa sin mormor. Men nu är det som det är och jag kommer berätta allt om dig för henne. Om vilken fantastisk mamma, vän och människa du var.
Jag ska göra mitt bästa för att försöka komma upp i din nivå och om jag bara blir hälften så bra mamma som du så är jag nöjd!








Jag blir så irriterad när jag ser folk köra med sina föräldrar, vara otacksamma och otrevliga.
Man har bara två föräldrar och var rädd om dom!


Jag älskar dig Mamma!