sandratrav

Lite tankar och funderingar..

Med frihet följer ansvar heter det.. Visst har vi som människor ett ansvar gentemot våra medmänniskor. Sitter ibland och läser några storbloggares bloggar. De kan skriva näst intill vad som helst, utan att överhuvudtaget tänka på att det faktiskt sitter unga människor/barn och läser de dem skriver. De vet troligen om det men de skiter i det. Visst de flesta skriver för att provocera, men tänker man på att man faktiskt når ut till fler än den gruppen?

Man kanske skriver nått för att en grupp människor ska ta åt sig, men det man inte tänker på är att kanske yttligare en grupp känner sig träffade? Utan att det ens är menat åt de?
Personligen tycker jag det är.....

Jag som mamma, undersköterska, vän, sambo och travskoleledare har ett ansvar, utan att jag ens vet om det.
Jag har många åsikter om mycket, men jag väljer till 90% av det att bara hålla det för mig själv. Jag jobbar fortfarande med att göra det.
Oavsett vad man jobbar med inom barn och fritid är man ofta en förebild för barn. Jag har ett ansvar mot min arbetsgivare att vara lojal. Även om jag tycker si och så om saker inom jobbet så är det mitt ansvar att inte yttra mig om saker som är inte är relevanta. Jag sitter inte och skriver ut saker om min chef eller medarbetare, oavsett vad jag tycker om dem.

Jag dömmer inte ut en grupp människor, ex. "Jag tycker det är så fult med gröna skor". Ifall det finns en person jag inte gillar som har det. Visst denna kanske känner sig träffad, men troligen inte. Däremot kanske jag får 5 vänner som sitter och läser som faktiskt har ett par gröna skor och känner sig sårade av mitt påstående. Utan att jag överhuvudtaget menade att peka ut de personerna.

Jag har absolut inte alltid tänkt på det här sättet det ska jag villigt erkänna. Förr tog jag ofta åt mig av saker och gav mer än gärna ett "svar på tal".
Men idag känner jag att det är totalt onödigt, det är bättre att tänka "Jag är bättre än så".
Jag kan inte sitta och skriva vad som helst när jag faktiskt vet att det sitter 12åringa tjejer och läser det jag skriver. Även fast man ibland skulle vilja skriva både det ena och det andra. Men man har ett ansvar både som ledare, förebild och faktiskt vuxen människa.

Det är faktiskt så att ju äldre man blir ju mer lär man sig att sortera ut det oviktiga. Även fast man inte tror det för tillfället. Livet är förkort för att slösa energi på helt onödiga saker.

När man gick i 6:an och skulle börja 7:an var man  hur stor som helst. Man kunde och visste allt. Träffade killar exprimenterade med diverse saker! (som jag idag inte kan fattar man sysslade med som 13-14 åring!) Men när man sedan började gymnasiet känner man ju att sjuorna var små barn och inte visste nått! För att inte tala om dagen man fyllde 18! Man var ju vuxen då, man trodde man hade så mycke livserfarenhet!
Medans jag idag tänker, att jag inte hade nån livserfarenhet alls. Jag tänkte på ett sätt jag idag skrattar åt.
Frågan är bara när slutar detta? Troligen sitter det nån som är 10 år äldre än mig och tänker att jag är helt fel ute. Och det kanske jag är :D

Det är viktig att förstå att "min åsikt, kanske inte alltid är den bästa" och när man har kommit så långt är man ju iaf en bra bit på väg.

Jag ses som en positiv människa, inte av alla men av betydligt fler än tvärtom.
Jag vill vara en positiv människa, jag vill ge energi och lust att kämpa!
Jag vill träffa nya människor, få fler vänner.

Negativitet föder negativitet, och mitt mål är att vara älskad av fler än hatad och att ha fler vänner än ovänner och det har jag lyckats med! :)


Detta är bara lite tankar, och det kan säkert ses som ett provocerande inlägg. Men då kan jag ju tillägga att så är inte fallet :D

Jag är mycket stolt över livet jag har åstakommit med famlij och vänner! För det är faktiskt det som är viktigt här i livet..



Så som rubriken säger: "Tala är silver, tiga är guld" och det ligger faktiskt något i det....